Det där med medryttare...

Oj vart ska jag börja... Jag kan ju iaf säga att jag alltid varit extremt emot medryttare på mina hästar!! Det är MINA hästar och har jag inte den tiden att lägga ner på deras tid och allmäna behov så har jag alltid ansett att jag inte skall ha några! (Eller i alla fall inte så många haha.) Jag har aldrig velat ha andra personer som skall sitta på mina hästar nån dag i veckan bara för att jag inte har den tiden de kräver av mig.
 
En häst jag ABSOLUT aldrig i hela världen någonsin skulle skaffa medryttare på, är min älskade Pompeji! Min stjärna, min själsfrände, mitt syre, mitt ALLT! Han har räddat livet på mig och jag på honom. Vi har en 13 år lång historia bakom oss, en väldigt tät sådan kan jag få lov och säga. Men den historian får jag ta en annan gång...

Nej jag har inte en sådan kebabnäsa i verkligenheten...
 
Ja ni förstår väl kanske att den hästen betyder allt för mig. Mitt liv kretsar verkligen kring honom... Jag klarar inte en dag utan att få en puss av hans mjuka mule. Hans mullrande gnäggnig när han ser mig, alla minnen vi har ihop, allt han ger mig varje dag. Jag kan verkligen inte beskriva min kärlek till den hästen... Visst jag har tre hästar. Men Pompeji, just han, går inte att beskriva med ord. Jag har tom en tatuering på hans namn på min kropp, så han alltid kommer att finnas med mig... Alltid!
 
 
Utåt sett är han med största sannolikhet den sura hästen i stallet med öronen bakåt. Som blänger på folk och hotar att bita, eller kanske tom lyfter ett bakben när man sätter på täcke på morgonen även ifall han aldrtig ens skulle komma på tanken att sparka. Ja man kan väl inte säga att han ger intryck av att vara den mest kärleksfulla hästen i stallet haha.
 
Däremot så fanns det då en person i stallet som då hade en lånehäst som senare fick tas bort. Jag vet inte vad som fick mig att fråga henne om hon då kanske skulle vilja hjälpa mig med min älskade Pompom då och då istället, och ja, hon ville gärna testa att rida honom.
Ridningen var verkligen en succé måste jag erkänna. Ju mer tiden gick som hon red honom desto mer fastnade hon för honom, och framför allt, konstigt nog så var jag inte "svartsjuk"! Svartsjuk att någon ANNAN skulle få rida och ta hand om den som stod mig närmast om hjärtat, Det kändes bara helt, fantastiskt!

 
Idag två år senare så har hon honom ett par gånger i veckan. Eller ja, egentligen precis när hon vill närmare bestämt. Det kommer som det kommer typ. Hon köper saker till honom, torvbädd installerades direkt för farbror måste ju ligga mjukt! Lucern i stor hink i boxen som han får äta fritt ur på natten samt en massa, jag repeterar, MASSA!!!!, kärlek! 
 
Åååh vad jag älskar henne och att just HON ville bli den medryttare till min älskade häst som jag tidigare aldrig velat ha någon annan än jag själv i närheten av. Så det kan bli... Pejji har även visat att han älskar henne. Han gnäggar åt henne, hon och han kännar varandra utantill nu. Han vet vem hon är och älskar henne precis lika mycket som hon älskar honom. Dom kunde inte ha passat bättre ihop! Det är som hon själv säger, Pompejis vänskap måste man förtjäna. Och visst är det så!
 
 
Vilken befrielse det är att ha någon man verkligen vet älskar sin medryttarhäst och vill honom sitt bästa lika mycket som jag gör, och samtidigt veta att han får den motion han behöver när jag dessvärre inte har tiden till när jag ska hålla de andra två tävlingshästarna igång... Det är helt fantastiskt. Jag tror ingen kommer ha den turen som jag har! Tänk att ha sin älskade bebis i de bästa händer man kan tänka sig! Att få den motionen han behöver, få massa saker som täcken samt diverse foder osv och samtidigt känna att, även om det skulle hända en olycka om hon var ute och galopperade med honom i skogen, känna att det är då han var lycklig... Den känslan går inte att beskriva!!!
 
Pompom och Anna, bästa duon jag någonsin kunde hitta... <3
 

Kommentarer
Postat av: Linnéa

Det är så underbart när man hittat en sån människa! Jag har haft en medryttare så som du beskriver Anna, men hon är tyvärr kvar i Skellefteå.
Sen har jag givet haft andra bra, men ingen sån där helt klockren.
Nu skulle jag dock aldrig kunna ha medryttare på Jonte igen, har blivit ännu mer skeptisk mot folk och kan inte släppa kontrollbehovet efter senskadan. ☺️

2015-12-18 @ 21:39:59
URL: http://jonasjo.blogg.se/

Kommentera här.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Publiceras ej offentligt)

URL/Din bloggadress:

Skriv vad du har på hjärtat:

Trackback
RSS 2.0