Att vara eller icke vara...

Varning för lång text...
 
 
Klockan är över midnatt jag kan verkligen inte somna. Jag kan inte sova pga den vanliga orsaken; Jag tänker för mycket. Jag publicerade ju ett inlägg häromdagen ang Borderline, och tänkte återgå lite till den.☝🏼️
Jag fick diagnosen för några månader sedan efter en lång utredning. Jag har alltid tyckt att jag har varit annorlunda och har ofta svårt att förstå folks reaktioner. Eller kanske rättare sagt, svårt att tolka hur jag själv kan upplevas av andra människor. Jag ska förklara lite hur jag tänker och känner. Har aldrig gjort det innan, men det känns lixom som folk kanske får en annan bild av mig och har lite mer förståelse för hur jag kan reagera ibland.
 
 
Det är mycket som går runt i huvudet på mig, mycket mer än vad jag egentligen ger sken av till andra människor. Jag ser nog utåt sätt ut som en glad och öppen tjej, vilket jag egentligen också är. Jag har lätt för att prata med folk och umgås med andra personer, men ni anar inte hur mycket tankar som snurrar innerst inne.🙃
 
Mitt största dilemma: Jag hatar förändringar! Jag hatar framtiden och vad den har att erbjuda! Jag har extremt svårt för förändringar i vardagen, och varje kväll jag går och lägger mig så tänker jag inte på något annat än att jag önskar att tiden stannade. Jag vill leva så som jag gör nu utan att någonting ändras. Utan att något kommer se annorlunda ut under morgondagen. Jag kan inte sluta tänka på hur allt kommer se ut om några år och jag får en sån extrem ångest över det... Vilka kommer finnas med mig då? Kommer jag bo hemma? Kommer det käraste och mest älskade jag har i mitt liv finnas kvar, Pompeji? Jag fruktar så över den dagen... Det är många kvällar som tårarna rinner när jag tänker på honom. Kan han inte bara alltid att vara 22 år! Kan inte bara tiden stanna...?
 
 Jag vägrar acceptera att världen ständigt är i rörelse och att jag en dag kommer få hantera förändring efter förändring. Men det är svårt, det är så otroligt svårt och jag mår riktigt dåligt över det. Här kommer några andra exempel på min besatthet av att stanna tiden;
 
* Jag vägrade låta pappa sälja Chevan ända in i det sista innan toplockspackningen rasade. Jag körde själv bilen i två år (Vad skulle jag med en så stor bil till, egentligen?) innan den slutligen gick sönder och vi fick knappt en krona för den. Varför vägrade jag låta honom sälja den? Jo, jag har så mycket minnen med den bilen. Den hade varit i vår ägo i 13 år och jag hade växt upp med den. Jag kunde inte släppa den!🙈

* Jag har kvar mina självlysande stjärnor i taket sedan jag var liten! Jag klarar inte av att ta ner dom. Dom har alltid funnits där och dom får inte tas bort! Det är säkert närmare hundra stycken, och jag kan med största sannolikhet lova att jag kan rita en bild vad varenda stjärna har för placering. Mitt rum ser i stort sätt precis likadant ut sedan jag var 10 år.⭐️

* En gång för många år sedan då jag fortfarande hade en tjockskärm till datorn så hade pappa och lillbrorsan fixat en ny till mig, en plattskärm. Men när jag satte på skärmen så blev jag bara upprörd över att allt såg så annorlunda ut! Bilden var inte som den brukade och alla ikonerna låg huller om buller på skrivbordet (Jag har speciella platser för alla ikoner!) och jag blev så arg och upprörd över att allt var så rörigt så dom fick byta tillbaka till min gamla skruttiga tjockskärm! Det skulle se ut som det alltid gjort! 
 
 

Förstår ni hur löjligt jag själv tycker att det här låter? Men varför måste allt ändras... Det känns som om jag står bakåtlutad med båda hälarna i gruset och blir med tvång framputtad. Framputtad av LIVET! Jag älskar livet, egentligen, så som det är idag! Inte som det kommer se ut i morgon! (Såvida det inte ser ut som idag, men det vet jag ju aldrig.)

Småsaker som att jag är väldigt dålig på att ta tag i saker, slutföra saker, att volymsiffrorna i bilen alltid måste ligga på jämna tal, eller att jag är väldigt impulsiv är också något som är vardag för mig. 

Mitt humör är också ett problem. (Vilket säkert många av er kan konstatera, hehe!) Jag är väldigt skör och påverkas oerhört lätt av olika situationer. Ibland kan det räcka att någon säger något som ur andras ögon inte har någon betydelse eller anledning till att hetsa upp sig, för att jag ska explodera och se svart. Nästa sekund, om jag blir distraherad, så kan jag ha återgått till "normal" nivå igen precis som om ingenting har hänt. I det läget har jag redan glömt att jag ens varit förbannad. Däremot har kanske personen jag pratat med tagit åt sig eller på något annat sätt blivit ledsen eller irriterad över min reaktion. Därav har jag många gånger svårt att förstå varför personen lite senare är kort och tillbakadragen mot mig när jag själv är som vanligt. Jag inser inte att folk inte svänger så kraftigt i humöret som jag faktiskt gör. Alla mina känslor går i så snabba vågor upp och ner och upp och ner så jag tolkar ofta det som att folk är långsiktiga när det i själva verket kanske gått endast några minuter. Jag kan inte kontrollera dom. Jag hinner inte räkna till tio, eller ens tre, utan alla känslor samlas lixom som en atombomb och exploderar okontrollerat i total ilska, för att lite senare vänt helt till det motsatta.🙈
 
 


Även om allt stämmer i texten jag postade häromdagen, så var detta speciellt en klockren beskrivning: "På senare år har man i förståelsen av den här störningen belyst svårigheter med det som kallas mentalisering, dvs förmågan att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer."

Oftast menar jag verkligen inte att såra några av mina vänner, även om jag har haft ett och annat avbrott. Och ska jag vara ärlig vet jag inte än idag om dessa avbrott beror på mig och mina reaktioner eller om den andra personen i fråga har misstolkat mina reaktioner. Eller det kanske är samma sak? Jag vet inte.
Däremot är jag samtidigt extremt hämdlysten till folk som med flit har velat göra mig illa eller såra mig! Jag glömmer aldrig vad folk gör mot mig och jag kan aldrig lägga något sådant bakom mig. Jag får hela tiden höra att jag inte ska bry mig, men det är ju exakt det jag inte klarar av! Jag hänger upp mig på saker som egentligen är totalt onödiga att lägga energi på.✋🏼
 
 
Det är på kvällarna när jag lägger mig som jag börjar tänka på allt det här. Mitt liv. Mitt förflutna. Framtiden... Det resulterar i sin tur i många timmar tänkande innan jag väl somnar. Jag är så rädd att förlora människor jag älskar och att saker kommer ändras så det  bryter verkligen ner mig. Och vad är det enda man kan skylla på om man förlorar någon man älskar? Jo, framtiden!!

Gud jag vill skriva så mycket mer. Förklara så mycket mer! Men det skulle nog bli en hel novell. Och på tal om novell så ska jag nog börja läsa den dagbok jag skrev från 13 års ålder till 19 någonstans. Jag förde dagboken i Word och om jag inte minns fel så var jag uppe i nästan 300 sidor i den vanliga Times new roman, fontsize 12. Om ni bara visste vad jag har gått igenom...

Jag har inte velat säga rakt ut egentligen att jag har Borderline. Inte för att jag skäms över det, för det gör jag verkligen inte, utan för att jag själv vill ansvara för mina handlingar och inte få det att verka som jag hela tiden kommer att kunna skylla på min diagnos. Men samtidigt känns det på något sätt bra att folk ändå vet om det, och kanske med lite tur ha lite överseende eller framför allt förståelse för hur jag är och ibland reagerar.🙏🏼

Tur man mitt i allt har mitt största hjärta, kärlek och allra bästa vän, Pompeji!❤️
 
 
Jag vann över anorexian! Jag ska vinna över det här också!!💪🏼

Kommentarer

Kommentera här.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Publiceras ej offentligt)

URL/Din bloggadress:

Skriv vad du har på hjärtat:

Trackback
RSS 2.0