Älskade älskade Pejji!!

 Pompeji... Min bästa vän, min själsfrände, mitt allt...

Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta...😔 Jag kommer nog aldrig att förstå det...
Det gör så j*vla ont när jag går upp till hagen och det bara står två hästar där, det gör så ont att komma in i stallet och se hans saker hänga på hans platser och se boxen tom... Det gör så j*vla ont att gå in på Blup och se födelsedatum 1993-2017...
 
Samtidigt någonstans innerst inne försöker jag tänka mitt i all sorg, att jag är så glad trots allt att jag själv aldrig behövde ta beslutet, och att allt gick så fort...
Jag har redan för några år sedan fruktat över den där dagen... Hur ska det gå till, vilken metod, spruta eller bult, när, hur, var...? Jag hade aldrig, ALDRIG (!!) kunnat ta det beslutet själv! Jag hade ALDRIG kunnat bestämma att min bästa vän ska avsluta sitt liv!!
Det "enda" jag behövde bearbeta (och även kommer göra säkerligen hela livet) är sorgen efteråt... Han var min bästa vän sedan jag var 13 år och har varit en sån stor del i mitt liv att ALLT kretsade kring honom! Var jag än går finns han! Allt från att det står det klottrat "Pompeji" i mina skolböcker, till alla historier och allt vi gjort ihop. Han kom in i mitt liv när jag behövde honom som mest då jag var sjuk i anorexia... Jag fick någon som gav mig det lilla extra, jag fick en bästa vän. Han själv är uppfödd på nappflaska då hans mamma dog efter att han föddes. Vi hittade verkligen varandra. Vi var GJORDA för varandra! 
Åren gick och nämn något vi inte gjort ihop!! Ni som följt mig ett tag vet hur mycket han har betytt för mig och hur mycket han har påverkat mitt liv...
 
Pejji var ett nervvrak på tävlingsbanorna, tro det eller ej.
Vissa tävlingar kunde vi bli placerade i 1.20m (startat 1.25m och tränat 1.40-banor för Anna Emanuelsson!), och andra kunde vi bli uteslutna i 1.00m... Man visste aldrig om han hade nerverna på plats för dagen eller inte. Alltså kunde vi bli utesluta på första hindret för att han vägrade och totalskenade mot utgången, eller så kunde han gå som en KLOCKA hela banan och bli placerad! Han var OTROLIGT vändbad och supernabb!!

Jag minns en klubbtävling på Borås ridhus en gång... Det var ponny som kom etta, ponny som kom tvåa, sen jag trea, ponny fyra och ponny femma! Och ja ni som vet hur vändbara och snabba ponnyer är säger väl sitt...
 
Vad jag saknar dig älskling... Kunde vi inte fått fler år ihop? Livet är så jävla orättvist! 😔

You have paralyzed me...

 
The city sky's feeling dark tonight
We're back to back with our heads down
Just look at me, give me more tonight

Just give me more of your love now
Let's set fire to the lonely night
You're beautiful when you look at me
Let's give love another life
 
Cause you'll be safe in these arms of mine
Just call my name on the edge of the night
And I'll run to you, I'll run to you
I would run to you, if you want me to

Just give me some kind of reason
I'll take the pain, take it all away
Just give it some kind of meaning
Let's let go, let it be the start

You know I'm feeling the same thing
Let's let go of our broken hearts
 😔
 

SEMESTER!

Vad ska ni göra på eran semester? Förutom att fortsätta kämpa med brännan, komma igång med ridningen helt igen efter Pejjis bortgång och andas efter några satans kämpiga och förj*vliga månader... Men nu känns det som att jag är på gång igen...
 
 

Älskade bästa vän...

Jag visste att jag skulle ha en extremt svår period framför mig den dagen du skulle försvinna ifrån mig... Men SÅHÄR jobbig trodde jag aldrig att den skulle vara... Speciellt inte när det kom så fruktansvärt oväntat och från ingenstans... När du var som bäst, i ditt bästa hull, glansigaste pälsen och matglad så det stod härliga till... Det fanns inte i tanken att detta skulle hända...

Samtidigt är jag glad att jag aldrig behövde ta beslutet... För det hade jag aldrig kunnat klara av. Jag saknar dig så extremt mycket att det svider i hela min kropp varje dag... Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte sluta skrika inombords... Hur ska jag kunna leva vidare utan dig i mitt liv... Varför lämnade du mig såhär... 😔


Film jag gjorde för många många år sedan... Kan inte se den utan att börja gråta. Jag älskar och saknar dig så det går inte att beskriva... Smärtan är verkligen obeskrivlig. Jag har ställt frågan så många gånger hur jag någonsin skulle klara mig utan dig. Och ja, nu är det upp till bevis... F*n vad livet är orättvist...

Hur står ni ut?

Hur orkar ni ens fortsätta klicka er in på min blogg för att se om jag lagt upp inlägg? Har inte bloggat på evigheter... Har tappat lusten helt. Inte just för bloggen, utan men för mer eller mindre allt.
Dock peppar det mig lite såklart att se att trots min frånvaro så är det ännu många av er som fortfarande är villig att läsa min blogg och se om jag skrivit något nytt.
 
Är sjukskriven 50%, och jag har fortfarande extremt svårt att hantera Pejjis bortgång... Han var ju mitt allt... Han jag levde för, mitt syre, mitt LIV!!!
 
Ibland får jag fortfarande gråtattacker och drömmer om honom på nätterna... Så det kommer nog ta ett bra tag att smälta det här. Eller ja, jag kommer ALDRIG smälta det! Men hantera det kanske är ett bättre ord...
 
 

RSS 2.0